Som om det nu inte skulle räcka med jordbävningen och de förödande vågorna har landet nu också en nukleär katastrof på halsen i Fukushima.

Men man kan inte heller klandra japanerna för att liksom alla industriländer ha ett stort behov av energi. Man kan inte ens klandra japanerna för att i stor utsträckning använda kärnkraft när realistiska alternativ saknas.

Man kan däremot klandra Tepco för att säkerhetsnivån på kärnkraftverken inte var dimensionerad för vad som faktiskt kunde inträffa, utan bara för vad som redan inträffat. Om det var fantasilöshet, snålhet eller båda delarna som lett till att man byggt för att bara nästan klara av att möta verkligheten får framtiden utvisa.

I vilket fall har de havererade reaktorerna i Fukushima åter fått fart på debatten om kärnkraftens fara eller inte fara, vara eller inte vara även i Europa. Varför då?
En förklaring är givetvis att den ständigt latenta motståndsrörelse som inte vädrat radioaktiv morgonluft sedan Tjernobylkatastrofen åter har fått ett incitament att vakna upp. Men på vilken ny grund?

De gamla milstolparna av katastrofer, Windscale, Harrisburg och Tjernobyl har fått sällskap av Fukushima, men vilken kunskap tillför detta? Jo, att det kan gå galet om man parkerar kärnreaktorer där tsunamivågor drar fram.
Ändå ifrågasätts nu reaktorer i bl.a Tyskland och även Sverige, länder där varken omfattande seismisk aktivitet eller tsunamivågor hör till de absolut allra värsta tänkbara eller ens otänkbara scenarierna.

På vilket sätt blev då plötsligt kärnkraften i norra Europa farligare nu än före jordskalvet i Japan? Kan det rentav vara så att människor inbillar sig att det finns ett samband mellan verkliga risker och medvetandegraden om dem? Jo, tyvärr är det så att människor ofta tror att fara uppstår först när de blir medvetna om den. De reagerar och agerar dessutom på detta utan att i stället använda den tankeapparat de som regel är utrustade med.

Den mer eftertänksamme inser i stället att säkerhetsutveckling i samband med kärnenergi faktiskt är en kontinuerlig process och inte något som liksom det allmänna medvetandet om denna pågår en stund efter varje katastrof för att sedan åter falla i glömska. Förnuftigt är dock att lära sig något när det händer saker där som även kan hända här. Men så är det ju inte i det här fallet, så vad handlar allt rabalder om nu då?

Faktiskt om ingenting annat än en lättsuggererad opinion och politiker som blir ivriga att plocka dess poäng.

Men själva kärnkraften är inte ett dugg farligare efter haveriet i Fukushima än den var före.

DN – Nu är det fler som vill avveckla kärnkraften
DN – Framtidens kärnkraftverk ska bli säkrare
DN – Att lära av Fukushima
DN – Den onda strålningen

SvD – Majoritet emot ny kärnkraft
SvD – Det finns inga säkra kärnkraftverk
SvD – Har vi målat fan på väggen som sig bör?
SvD – Flera demonstrationer mot kärnkraft

För att föregripa alla eventuella missförstånd behöver kanske det uppenbara understrykas, nämligen att den arabiska regionen till stor del befolkas av just araber. Att generellt tillskriva araber avvikande egenskaper just för att de är araber är däremot inget annat än rasism.

För några dagar sedan läste jag en artikel i Dagens Nyheter där TT-Reuters refererade en s.k. oliktänkare vid namn Ali al-Ahmed, bosatt i Washington. Han menar att ”iden om tröga araber kom på skam” i och med upproren i Nordafrika.

”Revolterna som avsatte Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali den 14 januari och Egyptens Hosni Mubarak en månad senare har visat att människorna är kapabla att förändra det politiska systemet själva, även om oddsen är skyhöga.”

Att göra revolt och avsätta diktatorer innebär i sig inget annat än just det. Vilken förändring av politiska system det kommer att leda vidare till återstår att se. Att muslimska araber är bra på att revoltera har vi dock redan tidigare sett otaliga exempel på, bl.a. i samband teckningar föreställande en viss profet.

”Väst måste ändra sin misstolkning att vi inte är redo för demokrati och frihet.”

Så länge det inte finns en enda fungerande demokrati i regionen återstår en hel del att bevisa. Det enda undantaget är nämligen varken arabiskt eller muslimskt. Att revoltera och prata om demokrati bevisar faktiskt ingenting!

”Tunisier och egyptier har visat att västmakterna och analytiker har fel om arabers frihetslängtan”, fortsätter han.

Frihet att ersätta de tidigare diktaturerna med vad? Så länge denna längtan lika gärna kan handla om frihet att införa en annan form av diktatur har man inte visat något alls.

En annan passus i artikeln, med oklar avsändare (!):
”Israel har också tryckt på larmknappen när pålitliga allierade som Mubarak varit på fallrepet. Under sina sista dagar vid makten satt han i många telefonsamtal med amerikanska och israeliska företrädare som fruktade att folkupproret – islamistiskt eller sekulärt – skulle leda till ett demokratiskt Egypten med en annan linje i regionala frågor.”

Varför skulle ett fredligt demokratiskt Egypten ha ”en annan linje i regionala frågor”, och varför skulle detta innebära ett problem för israel?
Svaret är givet: Av ett sekulärt uppror som också leder till sekulär demokrati har Israel inget att frukta. Den ”andra linjen” kan bara bli aktuell om Egypten blir islamistiskt, oavsett hur detta går till, och den linjen skulle inte vara fredlig!

Ett annat citat ur samma artikel, av Asad Abu Khalil, libanesisk professor i statsvetenskap i USA:
”Explosionen av arabisk folklig vrede överallt slår mot amerikanska politiska intressen. USA behövde tro att araberna är fatalistiska och passiva… för att rationalisera den amerikanska omfamningen av de flesta arabiska tyrannier.”

Varför skulle USA ha något som helst att invända mot att samma stater är fredliga demokratier? Där oljan ändå är nationaliserad kan man inte ens skylla på USA:s ständiga behov av att kontrollera oljeflödet, för stabila demokratier bör ju rimligen vara tryggare leverantörer än diktaturer. Svaret är givetvis att det är något annat USA och hela den västliga sfären är oroade för, och det är garanterat inte demokrati.

Varför då så envetet misstänkliggöra intentionerna? Jo, därför att demokrati å ena sidan innebär att folket väljer sitt styre, men å andra sidan också att detta val kan vara det hastiga och avsiktliga slutet på demokratin. I den här regionen finns starka krafter som inte är intresserade av demokratin som sådan, snarare föraktar de den ”dekadenta” demokratin. Men lika fullt har de ett intresse av att deras övertagande av makten betraktas som oantastligt legitimt, och då är demokrati verktyget att använda.

Även om det kan verka nedlåtande behöver man också vara medveten om det krassa faktum att människor som levt under diktatur i många fall inte är fullt införstådda med vad demokrati innebär. De vet ofta bara att ordet är fint och innebär frihet från diktaturen. Resten kan vara hur oklart som helst. Man kan därför inte vara säker på vad ”mannen på gatan” menar med att vilja ha demokrati.

Man kan hävda att arabvärlden nu för första gången har en chans att skaka av sig några av de postkoloniala diktaturerna, men det vore att fuska med sanningen.
Hur det gick i Iran vet vi redan, och det finns väldigt lite som talar för en helt annan utveckling i de länder där en majoritet har Islam inte bara som den religion som tämligen fanatiskt dominerar vardagslivet, utan därmed också som sin enda möjliga politiska ideologi. Shia, Sunni eller något annat gör i detta avseende faktiskt ingen skillnad.

Hosni Mubarak må ha varit en hård och korrupt diktator, men en pragmatisk sådan. Han var ingen fanatisk dåre, och han insåg när slaget var förlorat och det var dags att gå. Libyens Muammar Khaddafi är däremot samma typ av fullblodsdåre som så många andra diktatorer som upphöjt sig själva till gudar.

I skrivande stund pågår i Libyen en blodig kamp mot de styrkor den självgode fanatikern Khaddafi ännu har kvar på sin sida, inhyrda eller ej. Det tycks som om han liksom många andra dårar hellre tar livet av sitt eget folk än lämnar ifrån sig makten. Hur långt han är beredd att gå återstår att se.

Ingen vettig människa kan försvara Khaddafi, han måste bort, och ju förr desto bättre. Så har det egentligen varit i 42 år, men nu är det akut!

Trots det gäller exakt samma fråga för Libyen som För Egypten: Vad kommer efter diktatorn? Själv skyller Khaddafi upproret på Usama bin Laden, vilket låter panikartat långsökt, som ett försök att vinna sympati från bl.a. USA. Han behöver dock inte ha skruvat speciellt mycket på sanningen bara för det, snarare har han bara kryddat den för att framhäva smaken.

I Rapport intervjuades här om dagen en tunisier som just kommit hem efter att ha flytt från Libyen. På frågan vad han tror händer nu (i Libyen) svarar han ”Det samma som i Egypten och Tunisien”. Inte så konstigt kanske, det är väl i princip vad de flesta förväntar sig i nuläget. Men sedan lägger samme man till: ”och det kommer nog att hända i alla världens länder”. Är det bara usel översättning, eller säger han exakt detta? Menar han i så fall att även alla demokratier ska störtas? Till förmån för vad? Är han rentav representativ för vad som egentligen är en islamistisk revolution?

Ja, jag spekulerar, men eftersom indikationer av den här typen hela tiden återkommer kan man ana att det inte är fråga om den påstådda demokratiseringsvågen, utan en våg av den militanta islamism som hittills kanske endast hållits tillbaka av en annan typ av hårdför diktatur.

Tills vidare kan vi bara hoppas på det bästa, samtidigt som hela världen bör vara medveten om att det hot som tidigare i huvudsak utgjordes av Iran snart kan vara mångfaldigat över hela arabvärlden!

Jag är väl medveten om vilken typ av kritik jag kan komma att få. Jag bryr mig inte om den, helt enkelt därför att den diskussionen lämpar sig bättre att föra när vi har facit om kanske ett, fem eller tio år. Just nu kan vi bara framföra våra spekulationer, och jag har på goda grunder levererat mina.

Det är ju utomordentligt att TV-avgiftens avskaffande åter aktualiseras. Kanske kan den faktiskt komma att försvinna den här gången?

I så fall blir det ett ungefär 30 år försenat beslut!

Systemet med TV-licens fungerade hyfsat en gång i tiden när TV inte fanns i snart sagt alla hem, och apparaten ändå bara kunde användas till ett enda syfte. För det har alltid varit själva apparaten som varit licenspliktig, och fram till 80-talet kunde en TV nästan bara användas till en sak, och det var att se på sändningar från SVT.

Men saker började hända på 80-talet (eller t.o.m. tidigare) som gjorde en TV till betydligt mer än den hade varit. Fler kanaler kom till, först via satellit, och det mottogs då inte av de styrande i en anda av yttrandefrihet och mångfald precis.
”Parabolförbud” diskuterades faktiskt på allvar, för tänk om medborgarna skulle kunna se vad de ville på sin TV, helt utan statlig kontroll…
Videobandspelare började också bli vanliga vi den tiden, liksom spelkonsoler som använde TV:n. Tidiga datorer för hemmabruk använde ofta TV:n som monitor. Många suspekta saker störde med andra ord den s.k. ”ordningen”.

Avgiften togs fortfarande ut för att man kunde använda apparaten för att se SVT, och vid den tiden var det alltså fortfarande lite suspekt att använda den till något annat. Och så är det fortfarande, fastän SVT numera är en försvinnande liten del av vad en TV-ägare kan tänkas vilja se på sin apparat.

Gränserna för vad en TV kan användas till började alltså suddas ut redan för 30 år sedan. För inte lika länge sedan började det bli aktuellt att även ställa frågan vad som egentligen är en TV? Datorn är numera lika mycket TV som TV:n, och snart även mobiltelefonen, läsplattan… förutsatt endast att du kan använda den för att se SVT:s reguljära sändningar!

Enligt Radiotjänst i Kiruna gäller följande:
”Som tv-mottagare räknas all utrustning som är avsedd för att ta emot tv-sändningar, oavsett mottagningssätt.”
”Avsedd” alltså, oavsett vad utrustningens ägare har ”avsett”. Enligt Radiotjänsts definition betyder nämligen ordet avsedd ”om det över huvud taget är tekniskt möjligt att använda utrustningen på detta sätt”.

Vidare:
”Vilka kanaler du väljer att titta på har ingen betydelse, har du en tv-mottagare ska du betala radio- och tv-avgift.”
Och det går inte att komma undan. Radio- och TV-lagen kräver att SVT:s sändningar går ut okodade via alla TV-nät (”must carry”). Lagen om TV-avgift tar sedan hand om själva indrivningen. De här undantagslagarna finns därför att förfaringssättet bryter mot både marknadsföringslagen och konkurrenslagen!

På Radiotjänsts hemsida kan man även läsa:
”Alla hushåll som har tv-mottagare ska enligt lag betala radio- och tv-avgift. På så sätt är alla med och bidrar till radio och tv som är fri från kommersiell och politisk påverkan i SVT, Sveriges Radio och UR. Under 2011 är avgiften 2 076 kronor per år.”

”På så sätt…” och sedan levererar man en slutsats som inte har med premissen att göra. SVT är kort sagt lika politiskt vinklat som sina medarbetare, och den kommersiella påverkan är oundviklig, exempelvis vid exponering av reklamskyltar och produkter. Men än värre använder man numera ”sponsorer”, d.v.s. företag är med och betalar programproduktion och får sina namn publicerade, men de reklamintäkterna är dolda under annat namn i SVT:s räkenskaper! Inbillar sig verkligen någon att det inte är betald reklam och att SVT är ”oberoende” bara för att det kallas för något annat?

SVT upplåter även programtid till ”Helgmålsringning”, ”Gudstjänst” och liknande, helt utan kritisk granskning. Detta är allt annat än ”oberoende” eftersom SVT i och med detta ensidigt tar ställning för religion och specifikt denna religion. SR lider f.ö. av exakt samma problem. Det är år 2011 långt kvar till den upplysta sekulära staten!

Låt oss också titta närmare på själva förevändningen för TV-avgiften.
Den brukar kallas för ”public service”, en tjänst till allmänheten alltså.
Redan här uppstår en konflikt. ”Public” är onekligen tillgängligheten, men det är inte ”service” att tvinga på något och kräva betalning för det.
Om man däremot gör kanalerna tillgängliga endast för den som betalar är det inte längre ”public”, och servicebegreppet blir samtidigt irrelevant.

Det kan alltså bara vara ”public service” enligt begreppets korrekta innebörd om sändningarna är både tillgängliga för alla och avgiftsfria.
Vem ska då betala? Jo, om staten precis som i dag anser att den ska förse medborgarna med TV, är det staten som ska betala, d.v.s. med skatteintäkter. Om det är rätt eller fel att staten över huvud taget producerar TV är en annan fråga.

Invändningen att public service-TV ”inte längre är oberoende” om den skattefinasieras är så imbecill att det är obegripligt varför det argumentet används av någon som vill bil tagen på allvar. Vi har av Riksdagen beslutade undantagslagar som reglerar både intäkterna och distributionen. SVT vill gärna fortsätta ha det så. Därför gör inte SVT något som riskerar den nuvarande ordningen. Men förhoppningsvis ändrar Riksdagen snart den här lagstiftningen i alla fall. Mer ”oberoende” än så handlar det faktiskt inte om!

Opartiskhet och oberoende är också unika argument för just radio och TV. Pressen har ingen motsvarighet till SR/SVT, och det har tydligen gått bra sedan 1645. Annars skulle du betala brevlådeavgift för att finansiera statens tidning som obeställd trycks ner i varje existerande brevlåda. För att slippa avgift skulle du tvingas avstå både brevlåda och allt du frivilligt vill betala för att få levererat till den. Nej, det skulle vi inte acceptera om det infördes, Men hade vi haft det i några hundra år skulle det säkert betraktas som lika ”självklart” som TV-avgift.

• Lagen om TV-avgift ska skrotas och Radiotjänst i Kiruna AB läggas ner. Det spar 100 miljoner kr. per år men återupprättar framför allt en del av rättsstaten.
• Den nuvarande stiftelsen och övriga maktordningen kan vi behålla, men TV-avgiften ska ersättas med ett årligt anslag ur statskassan.
• Det ska även fortsättningsvis vara fritt, tillgängligt och enkelt att ta emot sändningar från SVT.
• För att berättiga SVT:s existens ska uppdraget vara att enbart producera sådant som de kommersiella kanalerna inte gör bra eller inte gör alls, men där det finns ett allmänintresse att tillgodose.
• Nyhetsrapportering och undersökande journalistik ska vara kärnverksamheter.
• Mycket som är unikt för SVT bör fortsätta att ingå i programutbudet, men långt ifrån allt. Exempelvis ska Svenska kyrkans propaganda utgå tillsammans med andra särintressen såsom sport.
• SVT ska inte sända från sådana särintressen utan samhällsnytta som ändå tillgodoses bättre av både reklamfinansierade och betalkanaler.
• Kostnaderna för SVT bör kunna reduceras väsentligt när man inte längre producerar ”dokusåpor” och andra ”underhållningsprogram” som saknar samhällsnytta men som de kommersiella kanalerna redan producerar ändå. Antalet kanaler bör därmed också kunna reduceras.
• För den som vill slippa reklam i TV finns faktiskt alternativ att välja att betala för frivilligt. Det utbudet kan bli större på en marknad där man frigör pengar som den myndige TV-ägaren får disponera efter eget gottfinnande.

Det mest väsentliga är dock att att Radiotjänsts perverterade indrivning med hot om besök av torpeder förbjuds omgående!

Men Egypten är fortfarande en diktatur. Makten tillhör nu i stället militären, samma militär som administrerade Mubaraks makt. Så vad har man uppnått? Krasst har man ännu inte uppnått någonting annat än just detta, att bli av med Mubarak. Så vad jublar man över?

Antingen tror egyptierna att de befinner sig i en process som garanterat leder vidare till demokrati, eller också var man bara så förblindade av hatet mot en enskild man att man missar att det i praktiken inte har hänt något.

Vad kan då potentiellt komma att hända? Egypten kan mycket väl komma att bestå som militärdiktatur, i alla fall under ännu en tid. Alternativt är militären beredd att gå vidare mot demokrati, men den processen är långt ifrån självklar i ett land där ett splittrat folk endast varit enade i hatet mot diktatorn. Det finns gott om sekulära demokrater i Egypten, men hur många vill hellre ha en islamistisk diktatur? Den enda säkra uppgiften är att det är ”en ansenlig andel” av folket.

Den rimliga strategin bör nu vara att under minst ett halvår låta folket fritt forma sina politiska partier utan att för den skull garantera att den militära makten sedan ersätts av en demokratisk dito. Militären bör nämligen överväga att behålla makten om det finns en uppenbar risk att demokrati bara blir en övergångsfas till det Muslimska brödraskapets teokratiska diktatur.

Vi kan bara hoppas på det inte alls uppenbara, att Egypten blir en demokratisk stat. Men om merparten av folket inte är moget för, införstått med, och respekterar demokratins villkor, är en sekulär diktatur att föredra framför en teokratisk. Det bör vilken demokrativän som helst inse, även om det alltid bär emot att behöva välja mellan pest och kolera i stället för demokrati.

DN
SvD

Svärandet blir alltså meningslöst när mottagaren inte upplever att ett tabu är brutet. Detta att inte alls bli upprörd är faktiskt det mest effektiva sättet att samtidigt avväpna den svärande antagonisten och återgälda förolämpningen. Utifrån Ljungs exempel på hur ”mamma” är tabubelagd på många håll, men inte hos oss, kan man föreställa sig en svärandets kulturkrock:

– Jag ska knulla din mamma! (Med lämplig brytning)
– Okej att du är gerofil, men du får säkert stryk av farsan efteråt! (Utan brytning)

Det finns många exempel på att svärande bara fungerar om den det riktas till uppfattar ett brutet tabu.

Religion har präglat vår språkutveckling, och den har gjort det i så hög grad att det är svårt att undvika religiöst färgade begrepp även i totalt profan prosa. På grund av denna prägling går även svordomar ofta ut på att bryta mot just religiösa tabun.

De begrepp som står till buds i kristen tradition syftar som regel antingen till att ”åkalla gud” vilket för de troende kan vara tabu om man gör det i fel sammanhang, eller så åkallar man ”motparten”, vilket i princip alltid är tabu.

Men hur förhåller sig en ateist till de här uttrycken när de inte har någon tabubelagd laddning alls?

En ateist finner det totalt meningslöst att använda uttryck som ”Å herre gud!” eftersom det varken syftar till eller på något. Då kan man ju föreställa sig att begrepp som fan, satan, helvete o.s.v. skulle vara lika meningslösa.

Men så är det faktiskt inte alls. Så länge de här orden retar upp gudstroende proportionellt mot deras avstånd till ateismen blir det aptitligt för ateisten att svära för att markera avstånd till religionen.
Ateisten själv förblir ju obesvärad samtidigt som de troende gör allt från att skruva på sig besvärat till att skrika ut sin moralpanik eller rentav svimma.

Ateisten har här fördel av att kunna skapa helt fritt utifrån de religiösa tabun som finns att tillgå. En kombination som ”Men herre fyfan djävla gud och satans förbannade jesus i helvete!” är en formidabel harang man endast kan häva ur sig tillsammans med ett leende om man egentligen inte tillmäter innehållet något som helst värde – annat än i relationen till dem som helt grundlöst väljer att bli väldigt upprörda.

Som avslutning vill jag dela med mig av en liten lärorik film om ett mångsidigt ord, från det alltid lika pedagogiska Monty Python-gänget: FUCK YOU!

En professor emiritus Bert Stålhammar ställer den 3/2 frågan Var kommer alla bleka ledare ifrån?

Han syftar givetvis på kyrkliga ledare, och gör antagandet att fler känner till Christer Sturmark än ärkebiskopen. Det är nog helt korrekt. Och förklaringen är så enkel att det är pinsamt att Stålhammar ställer frågan.

Medlemmarna i förbundet Humanisterna är engagerade och medlemmar av fri vilja. Av de 6 miljonerna medlemmarna i Svenska kyrkan är det förmodligen färre som har gjort det aktiva valet att bli medlemmar än de som samlats i Humanisterna.
Merparten av de där miljonerna är antingen kollektivanslutna sedan späd ålder och kvar av slentrian, eller också är de kvar för att de tror sig ha någon nytta av det. Det senare är ofta baserat på ett missförstånd om att man ”måste” vara medlem för att åtnjuta vissa rättigheter. I vilket fall rör det sig alltså inte om människor som ”har gått med”. Nästan uteslutande är det människor som ”inte har gått ur”.
Nivån på intresse och engagemang kan nog inte illustreras tydligare.

För att en jämförelse ens ska kunna bli relevant, behöver de 6 miljonerna dels informeras om vad medlemskapet verkligen innebär och inte. Dels behöver de avkrävas en aktiv handling för att fortsätta vara medlemmar.
Utfallet skulle ändå antagligen bli betydligt över 4000 medlemmar, men knappast över miljonen. Ingen av oss vet säkert.
Då kan man åter fråga sig varför Humanisterna märks mer?

Svaret är att människor som har tänkt och tagit ställning som regel också har förmågan att formulera sina tankar i tal och skrift. De märks därför mer än människor som inte har tänkt.
Troende människor har däremot valt bort tänkandet och överlåtit det verbala till sina ledare. De har ju inget nytt att tillföra eftersom bibeln är deras norm. När någon ändå tar till orda handlar det därför nästan uteslutande om detta gamla.

Stålhammars inägg är ju ett exempel på just det, han är bekymrad över att att saker inte förblir vad de har varit. Att vetande successivt har ersatt den gamla tron tycks ha gått honom helt förbi. Det avspeglar sig däremot tydligt i folkets intresse för kyrklig verksamhet.

Det enkla svaret på frågan blir alltså att en blek verksamhet kommer att ha bleka ledare. Var det så svårt att räkna ut, Stålhammar?

Vad många glömmer är att påminna sig om vad som ligger bakom diktaturen. Vad är den hård mot och varför?
I många fall är diktaturer enbart skurkregimer, men inte alltid. I Iran störtades diktatorn, vad hände sedan? Vad hände på Balkan efter Tito? Det finns fler exempel.

Demokrati är normalt sett det önskvärda, men skulle det verkligen bli följden av Mubaraks avgång? Vi har sett demonstranterna ta en paus för att vända sig mot Mecka, ber de om demokrati eller om något annat? Det ligger nära till hands att vad som pågår är en islamistisk revolution, med demokratikravet endast som en oantastlig förklädnad.

Egypten är nämligen det muslimska brödraskapets hemmaplan, och eventuell demokratisering kan sannolikt vara vägen till Shariadiktaur.
Såvida inte brödraskapet finner en kortare och snabbare väg till makten förstås. Vad vi vet är ett de är den största och bäst organiserade oppositionen. Brödraskapet har stort folkligt stöd, tro inget annat!

Förutom att väldigt många Egyptier själva skulle bli lidande, betydligt mer än idag, skulle trycket på Israel öka markant om den sedan några decennier fredlige grannen i väster åter blir den aggressive fienden. Men hela regionen skulle bli om möjligt än mer explosiv än den redan är. Konsekvenserna för både närområdet och faktiskt hela världen är svåra att överblicka.

Mubarak vet vilka krafter som tar över om han tappar kontrollen. Det vet även USA och EU, och detta förklarar varför man tvekar att kräva Mubaraks avgång. Demokrati är bra, när den används för demokratiska syften. Men av två onda ting kan Mubarak visa sig vara det minst onda, om alternativet i praktiken inte heller är demokrati.

DN
SvD

Vad telekombolagen kommer att tvingas göra är dock ännu inte så solklart att de kan skrida till verket utan att eventuellt skjuta över målet, på kundernas bekostnad. Att ha rätt saker startklara kräver viss framförhållning, baserad på exakta förhandsbesked.

Det i sin tur kräver att riksdagen har en aning om vad den lagstiftar om, men när det gäller ”IT” lagstiftar man i stället utifrån hur man tror att det fungerar. Det är visserligen symptomatiskt att den totalt okunnige saknar perspektiv på sin kunskapsbrist, men i riksdagen är det en oacceptabel återkommande katastrof.

Internetoperatören Bahnhof kommer nu att lösa problemet genom att gå runt det med en VPN-tjänst. På så sätt kommer Bahnhof att kunna lagra all tillgänglig trafikdata samtidigt som ”informationen i praktiken kommer att sakna relevans”.

Och vad säger justitieminister Beatrice Ask om den saken?
”– Den tekniska utvecklingen går väldigt snabbt. Det är omöjligt att täcka in varje möjlighet till alternativa vägar.”
Så sant, VPN har sitt ursprung i Arpanet på 70-talet men nuvarande protokoll etablerades så sent som på 90-talet.

Då var datalagringsdirektivet inte ens påtänkt!

Sveriges Radio

Men varför detta totalt onödigt enorma universum när hela syftet bara var vi och vår ände av vår galax? Och varför miljarder år av planlöst kaos innan han kom till saken med det? Moseboks-versionen är onekligen mer målinriktad och beslutsam, och den är en säker gammal bestseller, så varför håller inte Påven fast vid den?

Givetvis undrar vi inte alls. Katolska kyrkan retirerar ju vanemässigt vartefter de vetenskapliga landvinningarna beslår den med att ha fel, om än under stor vånda och med betydande dröjsmål. Som konsekvens av de samlade pudlarna skulle den nuvarande verksamheten vederbörligen läggas ner och Vatikanen nyöppna som kennel.

I stället har Påven som kompromiss omlokaliserat den där kreativa chefen till en för stunden oåtkomlig position precis bortom vetenskapens nuvarande kända domäner. Man kan undra vad som blir nästa reträttpost?

Aftonbladet
Dagen
DN

En av de vanligaste invändningarna mot republik är att vi inte ska ha en presidentmakt. Nej, just det, det anser inte jag heller, för republik innebär inte president, det innebär ”inte kung”. Annorlunda uttryckt innebär republik i Sverige att landet ska införa demokrati fullt ut. Det har vi inte nu, vi har demokrati med vissa ålderdomliga och förlegade undantag. Monarkin som statsskick är K-märkt, på demokratins bekostnad.

En annan vanlig invändning mot republik är att ”Kungahuset och kungafamiljen är ju så bra PR för Sverige”. Jaha, och jag har påstått att slottet ska brännas ner och att kungafamiljen ska avrättas? (Fransk modell.) Jag säger bara att familjen Bernadotte inte ska ha en särställning i grundlagen (eller annan lag), varken i negativ eller positiv mening. Idag har kungen immunitet mot lagar som omfattar alla andra. Samtidigt är han fråntagen rättigheter alla andra har. Ingen familj ska ha en särställning i lagen! PR kan familjen Bernadotte dock fortsätta med även i en republik.

Republik i Sverige kan vara så enkelt att genomföra att de flesta aldrig kommer att märka skillnaden. Och då infinner sig frågan: Varför republik om det inte ens märks? Svaret heter konsekvens. En demokratisk nation ska inte ha ett inkonsekvent statsskick med inkonsekventa lagar. Annorlunda uttryckt ska alla vara lika inför lagen, utan att någon genom blodsarv är undantagen från detta. Principiellt är republiken lika viktig som separationen mellan kyrkan och staten, d.v.s. sekulariseringen. Den separationen är f.ö. inte heller fullbordad, och där finns ett direkt samband med monarkin. Jag ska dock inte här gå närmare in på dessa samband, då republikfrågan i sig inte är avhängig av sekulariseringen.

Jag kallar den här texten för ”Republik på fem minuter”, helt enkelt för att snabbreceptet som löser alla problem går så fort att redogöra för, eller fortare.

Då kör vi!

Statschefen ska inte vara kungen, utan den demokratiskt valde/a statsministern. Statsministern är redan Sveriges de facto högsta ämbete, och så kan det fortsätta vara. President behövs alltså ingen i en republik. Kungens övriga fåtal konstitutionella uppgifter kan med fördel övertas av Riksdagens talman. I andra nationer har talmannen liknande uppgifter. Återstår bara att skriva om grundlagen i enlighet med detta och klubba igenom den under två mandatperioder. Då var den konstitutionella delen klar.

Familjen Bernadotte är därmed en familj bland alla andra i juridisk mening. De är dock inte en familj som alla andra, i praktisk mening. Av det skälet har de all anledning att exempelvis bilda familjeföretaget Kungahuset AB. Kunder och andra ekonomiska intressenter lär finnas så att inkomsterna räcker till att ersätta det tidigare apanaget med. Förslagsvis kommer verksamheten att även i fortsättningen gå ut på att klippa band, dela ut Nobelpris och representera Svenskt näringsliv i utlandet.

Slott och andra gamla byggnader brukar vi vårda av kulturhistoriska skäl. Lämpligen fortsätter vi med detta, och lämpligen kommer Stockholms slott att ägas av något statligt fastighetsbolag. Då kan ju, lämpligen, Kungahuset AB hyra ändamålsenliga lokaler och bostad åt familjen Bernadotte i slottet, eller i alla fall åt dem i familjen som vill bo där. Faktiskt gör de ju som de vill med den saken i en riktig demokrati.

Om den återstående invändningen är att monarkin är ”tradition”, så har vi infört allmän och lika rösträtt, även för kvinnor, vi har fått religionsfrihet, har förbjudit barnaga och infört högertrafik. Samt mycket annat, såsom separationen Kyrka-Stat. Jag förstår att du anser att allt detta måste var fel eftersom det har brutit traditioner. Faktum är att husförhör, häxbränning, indelningsverk, livegenskap, rösträtt enbart för förmögna män, dödsstraff, tvånget att tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan, och andra gamla fina traditioner kanske också var värda att bevara?

Henrik Schullström

(Artikeln har publicerats tidigare. Denna version är lätt reviderad.)